Författare: Lisa Svensson

Dialekter är kul tycker jag. 
Tänk hur olika vi pratar även om det inte skiljer mer än några mil! Intressant.
Och ärligt talat: jag begriper inte alls vad en del säger hahaha. 
Och såklart måste alla! fatta vad vi i min lilla stad säger?! Inte???
Nä jag vet, vi utelämnar ju ofta bokstaven R! Vilket ställer till det, fast på ett kul sätt.

När jag var tonåring skämdes jag över hur ”bonnigt” de pratade, generationen mina föräldrar tillhörde.
Herreguuuud vad de lät! Så skulle jag aldrig låta, aldrig!
Och uttryck de hade, och gamla talesätt … Guuuud så töntigt!

Klarade väl det någorlunda hyfsat … fast R …? Nix. Den lilla luriga bokstaven går bara inte. Iaf inte om jag ska prata naturligt. Är det R i slutet på ord … ja då hörs den aldrig!
Ska det lyckas höras en antydan får jag ta i hahahaha! Och vem går omkring och låter så?
Jo möjligtvis om jag vore med i en svensk version av ”Pang i bygget”.

Pratade fortfarande hyfsat när barnen var små. Men vad hände sedan?
De skrattar åt oss nu, hur ”bonnigt” vi pratar!
Undrar hur urgamla vi egentligen är? Pinsamma hahaha, ja nu får man igen. Och när jag tycker de ska kunna ordspråk … ja du gissar nog vad de säger om den saken blink blink.
För att inte nämna talesätt! OMG! Är jag från medeltiden? Mmmm, jag är nog äldre än så enligt dem fniss.

Fast det skrattar jag gott åt. Tycker det är komiskt, hur man går över mer och mer till det gamla och töntiga ju äldre man blir. Komiskt och intressant.
Men ngt som är förskräckligt på riktigt, vet du vad det är?
När jag hör mig på film!
Då du, då vill jag dra silvertejp två varv runt munnen, och lovar mig själv att aldrig mer prata! I hela livet!
Vilket håller i typ 10 sekunder ..!

Vet du förresten vad detta betyder:
”vamt, ama, vav”?
Detta: varmt, armar, varv. Plättlätt va’?! Ha ha ha!
Finns det Google översättning för dialekter? Det skulle iaf jag behöva!
Under tiden får jag fundera ut lite ordspråk och talesätt att föra vidare. Tänk så glada de ”små liven” ska bli då! … Näää hahaha!

Vad fick du i ditt påskägg?
Lycka? Framgång? Kärlek? Godis?
Önskar jag kunnat dela ut påskägg till alla sjuka, fyllt med tillfrisknad och pepp!
Till alla funktionshindrade, fullt med mod och kraft! Och förståelse ifrån andra!
Vilken lycka det hade varit!

Skulle gett politikerna som tar beslut om vården ett stort påskägg …
Där de med omedelbar verkan själva skulle utsättas för verkligheten alla vi lever i som är sjuka, eller har ngn i familjen som är det.
Med sjukersättning ingen kan klara sig på. Och med mkt mediciner som inte ingår i högkostnadsskyddet, tandläkaren ska de betala fullpris hos trots att tänderna rasar pga sjukdom.

De ska nekas allt vad hjälp heter trots att de inte själva kan klara sig, varken med att laga mat, klä sig eller annat.
De skulle tvingas leva med sjukdomar, nekas vård, inte kunna ta sig utanför dörren …
Ja de skulle få hemska smärtor också, och sedan skulle de få sitta mitt emot folk som anklagar dem för att mygla och hitta på … och tvinga dem att jobba fast de inte kan.

Och till de som beslutat om alla neddragningar och försämringar för alla med funktionshinder … LSS … SOL … ja allt! För dem skulle påskägget innehålla följande:
De själva, deras barn, deras partner, föräldrar eller syskon … skulle ha diagnoser som krävde hjälp av andra.
Hjälp som de skulle nekas!
De skulle inte få rätt till ngn avlastning, inga assistanter, inga hjälpmedel, ingenting!
Ingen rättighet att just de ska få habilitering. Nej vet du … vid närmare eftertanke: det avslås!
Inte heller få hjälp inom psykriatrin, varken BUP eller på vuxensidan.
Skolan skulle inte stötta dem.
Sjukvården skulle bolla runt dem för att slippa ta ansvar.
Kommunen skulle inte hjälpa dem heller, bara låta dem ”försvinna under ingens ansvar”, för så går det till för många av oss.

De skulle tvingas slita ut sig, kämpa och slå sig blodiga, men ändå inte få ngn hjälp.
Deras familjer skulle krascha, trasas sönder, medans vi låtsas vi inte ser eller hör.
Med andra ord: De skulle leva som så otroligt många svenskar tvingas göra!!!

Inga snälla påskägg, jag vet det, men visst hade det varit bra?!!
Bara för att de ska förstå hur illa det faktiskt är i vårt samhälle.
Hur hemskt det är när de ger sig på de svaga! De, som varken kan eller har ork, att kunna stå upp mot dem.

Som mamma till barn med diagnoser är jag riktigt rädd och orolig.
Jag märker hur hårt klimatet är … hur pass mkt svårare det blir.
Hur försämringar smygs in!
Att okunskapen ökar! när det borde vara tvärtom.
Samhället vänder ryggen till …
Folk väljer att inte se! Att inte vilja! veta …

Folk. Som du och jag.

Jag är också rädd och orolig för hur bemötandet blivit gentemot sjuka!
Vad händer??!

Därför skulle jag ge de som kommer med förslagen och de som beslutar alla dumheter, ett stort påskägg! Ett väldigt stort!
För protester struntar de i … Men mutor kanske funkar? Vem kan motstå att öppna sitt påskägg liksom?!
Och då: Suprise, Suprise!

Vet du vad jag fick i mitt ägg då?!
Mera mediciner hahaha! Tja, det är ju ett steg mot att må bättre.  Och jag tror jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor!
Politiker HA HA HA!
Fast en som slåss för mänsklighet 😊

När motivationen saknas är det inte lätt. Och saknas, det gör den ofta.
Eller???
Men tänk om … tänk om det i själva verket inte är motivationen det hänger på?
Utan något helt annat? Som orken?!

Då räcker jag upp handen! Ja jag räcker förresten upp båda, så du inte missar mig.
För det där med orken … den är ett stort hinder som sätter krokben för mig, gång på gång.
Och jag lovar: jag är motiverad de lux på en massa olika saker!
Så … vad gör jag då?

Inget.
Absolut ingenting.
Det är då jag ligger här i sängen och bara … andas. 
Fullt tillräckligt, jag lovar.

Jo det såklart, TV’n är på. Inte för att jag direkt tittar på den utan mer som … avkoppling. Tidsfördriv. Ingen koncentration krävs. Jag drunknar inte av mina tankar.
Och ärligt talat, hur mycket bra program finns det?
Men det är ändå så pass att jag kan försöka focusera … för att stå ut.

Och så förstås, min vän och ständigt närvarande: mobilen!
Jaa a då, jag erkänner direkt! Beroende! Dygnet runt alla dagar i veckan.
Men det är inte någon nackdel tycker jag. Eller… jo det är det såklart.
Men vet du? På fullt allvar var den min kontakt med världen utanför under alla år jag var sängliggandes!
Så jag förstår att beroendet är utspritt och det är ju SORGLIGT! Samtidigt är den en räddning från total isolering och utanförskap för många!
Finns olika grupper att gå med i.
Finns enormt mycket kunskap att hämta in! Allt är inte svart eller vitt, tycker jag.

Börjat lyssna på olika poddar! Flaxar runt och lyssnar på olika, men har helt klart en favorit: Gynning & Berg!
Lyssnat på dem några nätter, men det funkar inte. Jag blir så full i skratt! Älskar hur de bjuder på sig själva!

Sedan är det inte den bästa tiden på dygnet att skratta, väcker ju mannen! Vad gör jag då?!
Låtsas sova ha ha ha!
Han måste ha drömt att jag skrattade, eller hur?! Blink blink.
Jag har det absolut minsta möjliga ljus på skärmen nattetid, och försöker på olika sätt minska skenet ytterligare. Vänder mobilen på alla möjliga vinklar, håller handen för, ja jag har t.o.m täcket över ibland! för att inte mannen i mitt liv ska störas av det.

Här hemma är de vana vid att jag sover med mobil och hörlurarna, så ingen reagerar på det.
Om jag väckt mannen i mitt liv, känner jag mig dum. Vem skulle inte göra det?
Efter en stund börjar det krypa i mig, klarvaken fast trött, men ingen sömn på gång …

Försöker lyssna om han somnat om, men hör inte!
Nähä nej, har ju proppat igen öronen! Fnissar till. Shh’ar åt mig själv och vill nästan trycka mig genom madrassen och ner på golvet. Blir sååå trött på mig..!

Rör mig sakta, ska bara frigöra örat så jag hör … Han sover! Tur han kunde somna om! Han får en puss i luften.

Jag gör en snygg? snabb? OCH tyst? vändning (tycker jag) i sängen. På med mobilen igen, får hitta ngt tråkigt att lyssna på. Börja leta runt.
”Om du stänger av mobilen sover du bättre”
Vad 17! Sover inte han??!
Jodå, både barn och män kan visst sova räv!

Hahahaha! Ja, det kan stå skrivet på väggen hos oss!

Idag är jag en pannkaka.
”Jaha” tänker du, ”nu har hon väl blivit knäpp på riktigt”!
Hahaha kanske det, men det finns en till förklaring.
Det gamla talesättet ” upp som en sol och ner som en pannkaka” … Exakt! Så sant!
Den. När det inte hjälper hur mycket jag planerar. Det skiter sig iaf. 

Tror de flesta som måste hushålla med sin energi känner igen sig i det.
Vi hade planerat en hel vecka för att kunna komma iväg några timmar igår em. Planeringen går ut på att jag ska klara det, att kunna fullfölja, och helst inte bli sängliggande efteråt.
Mmm. Gick bra! Tills det där sista då.

Men vet du! Jag är ändå förvånad, överraskad och glad över vad jag gjort denna veckan.
Ska erkänna att jag fick tänka till, göra en djupdykning ner i minnet … Och där! Minsann hittade jag inte det!
Hoppet! Gnistan! Lyckan!
Inte bara för ATT jag kom ihåg, utan också för VAD jag mindes!

Denna veckan har varit tuff. Upp tidigt som bara den, tre dagar i rad.
Enbart det knäcker kan jag säga.
Dessutom var det pga sjukhusbesök, jobbiga sådana dessutom.
Det är också sån’t som slår undan benen.
Lägg dessutom till att två av dagarna innebar att åka iväg till länssjukhuset, och hur blir de dagarna? Hm…

Jag hade ändå lyckan att mannen var med mig en av dagarna.
För det första: hans stöd och lugnande inverkan på mig. ❤️
För det andra: det sparar några timmar att slippa åka med sjukresor.
Vilket var kännbart dag tre när jag skulle dit igen, och åkte med just sjukresor. Ist för några timmar blir det en heldag, uttröttad är ordet.

Så! Därför är jag glad över hur mycket jag gjort!
Och att jag och mannen hade så himla kul igår lever jag på i många, många dagar nu!
Allt positivt är bra. Det luriga kan vara att jag missar en del, just för att situationen i sig själv är tuff.

Idag har jag en lyckokänsla i hela mig. Den känslan är j*kligt skön!
Dessutom styrker den mig inför vår nya vecka, som startar hårt imorgon.
Med vad?
Gissa om du kan, fniss.
Helt rätt. Då blir det till att åka till länssjukhuset igen!
Fast denna gången är det inte jag, utan en av sönerna.
Och det mina vänner, är positivt.
Jag säger ÄNTLIGEN!!! För som vi väntat på denna!
Senare på eftermiddagen är det ett möte igen, då ska huvudet hänga med. Ja herregud vilken utmaning!

Här ligger nu denna pannkakan och samlar ihop sig. Fångar upp det positiva, laddar upp mig som värsta powerbanken!
Håll i dig vecka 13! Jag går i närkamp med inställningen att vinna.

Kom upp i frikort på sjukvården. Det gick fort. Två veckor.
Ja så roar jag mig blink blink!

Det är tufft både fysiskt och för ”lilla kortet”.
Men tack och lov är det frikort länge nu. Tänk, 11,5 månad!
Och jag garanterar: jag kommer att använda det! Flitigt! 😉

Tänk om man kunde få mängdrabatt!
Jag menar, det är inte enbart jag som är där mycket, båda sönerna är det också.
Och när kortet var fullt skulle man, förutom sitt frikort, få en vinst!
Typ … en egen läkare! Kom tre betala för två! Eller en egen! person som tolkar vad de säger och skriver … så att man fattar! Sist men inte minst: att slippa allt som har med sjukvård att göra i en hel vecka!
Skulle väl liva upp livet?!
Ja! Jag är på ha ha ha.

Just nu hade jag valt en vecka utan sjukhus.
Tänk vad skönt att vara som vanligt folk!
Inga undersökningar, inga prover, inga tunga samtal, inga tråkiga besked.
Istället få ork och tid till ngt annat, något kul!
En hel vecka! Rena drömmen!

Ärligt talat är jag vansinnigt trött på allt vad vård heter!
Trött på alla mediciner hit och dit, vissa av dem på olika tider för annars krockar en del av dem … och endel fungerar som så att före jag tar den måste jag ta andra i förebyggande syfte, annars blir jag dålig …
Ja det är livat värre.

Jodå, det är många gånger jag kännt ”nej, nu skiter jag i det här! Jag tar inga mediciner.”
Det blir helt enkelt för mycket med allt ibland.
Men. Jag gapar duktigt och ta dem, klappar mig själv lite på axeln när jag står där och klunkar i mig vatten.

”Du skulle nog må bättre utan!”
”Är det VERKLIGEN nödvändigt?!”
”Det är inte bra att äta en massa sådant!”
”Jag tar inte ens alvedon, om inte jag är väldigt sjuk”.
”Har du provat vara utan då? Hur kan du då veta?!”

Ja … det finns folk som på fullt allvar säger så! Pluss en hel del annat också., som jag inte ens vill skriva …
Visst är det märkligt!

Sanningen är den att utan min mixmax av olika mediciner hade jag inte levt idag.

Utan kortison, cellgifter, olika smärtstillande och annat, hade jag inte klarat det. Så mitt svar är: Därför.

Nu hoppas jag på en stor överraskning från landstinget fniss.
Om inte annat så för lång och trogen tjänst av deras sjukhus! Ha ha ha ha!
Vi hjälper ju till att sysselsätta personalen på en massa mottagningar.

Tack för du läser min blogg! 💜 Det gör mig glad, och betyder jättemycket.

Den. När man ska vara skärpt och hänga med i viktiga möten och samtal … Samma dag som hjärnan gör en dubbel saltomortal och skriker SUPRISE! 

Då vet jag, shit detta blir inte lätt!
Iof skulle jag kunna lämna hjärnan hemma … Jag menar, dra på den till ingen nytta?
Nackdelen är ju att det inte går … Fast, rent teoretiskt gör jag det ändå haha.

Sista tiden har det varit extra mycket.
Förutom allt man som familj har, det där vanliga med hus och hem, handla, jobb och skola … så är det två heltidstjänster på allt det drar med sig att vara sjukpensionär. Med all skjuts hit och dit, alla samtal, alla olika kontakter, en himla massa sjukhusbesök mm.
Det är ett pussel för att det ska fungera. Ett omöjligt pussel dessutom. Och när då inte hjärnan fungerar, så kanske du anar kaoset?!

Det är också två heltidstjänster på att kämpa och slåss för äldste sonen som bl.a har autism och ADD.
Det är möten och intyg på alla håll och kanter, i det oändliga.
Och yngste sonen som har det svårt med sitt, med att vara i skolan och som är sjuk väldigt ofta … Rätt gissat. Det är två heltidstjänster även där.
Mycket olika möten, kontakter och sjukhus.

Nej jag vet! Ekvationen går inte ihop!
Hur ska det kunna det? Med 6 heltidstjänster, fördelat på 2 … eller rättare sagt på 1 hel (mannen) och 1/8 (mig)

Nu har det varit mycket extra, så jag varken hjular eller skuttar inte runt precis. Även roliga saker påverkar och det suger kan jag säga!
Stress. Förödande. När jag ska presentera mig kan jag lika gärna svara cykelpump utan att märka det.

Nu har jag åkt ner några pinnhål igen på min ”arbetar – mig – upp – stege”.
Tänk vad smidigt det vore att stanna där! Bara strunta i allt. Leva i en låtsasbubbla som så många andra, låtsas att allt är bra. Strunta i att kämpa och slåss, bara ställa mig i ledet och låta mig dras med i alla ”ja-sägare”, alla strutsar som låtsas att allt är så himla bra.
Skulle jag fixa det???

Nej. Inte en chans!!!
Vägrar vara en struts!
Istället väljer jag att kämpa mig tillbaka.
Jag har mycket att kämpa för!
Sönerna! Min familj ❤️
Om jag orkar …???
Finns inget val.

Medans jag funderar har jag grabbat tag i stegen. Sätter sakta en fot på nästa steg.
(Vill ju inte snubbla fniss)
Tittar uppåt. Siktet inställt på: framåt!
Tigern i mig har slumrat ett tag, men har vaknat till och är redo för strid!

Jag blir glad. Lycklig. Så där så det känns i hela kroppen!
Med ett leende på läpparna varje gång jag tittar ut genom något av våra fönster, konstaterar jag glatt hur vackert det är med snö.

Jodå. Min familj är lite trötta på att jag också säger det högt varenda gång hahahaha!
Speciellt eftersom ingen av dem delar min passion för vinter.

Nix. Vi har aldrig varit på vintersemester, och du förstår varför blink blink.
Det skulle vi gjort när barnen var små, men omständigheterna gjorde att vi inte kunde det då.
Men vem vet? Jag kanske lyckas omvända dem? Eller …. nä det där tror jag inte på själv.
Istället njuter jag extra mycket av snön som äntligen kom!
En bra dag går jag ut i detta sagolandskap och bara njuter av allt mina sinnen fångar. Det ger mig både ett lugn och energi.

Eftersom jag vill dela med mig av lycka, bjuder jag dig på bilder från min närmiljö. Både med och utan sol, men lika vackert oavsett.
Vem vet? Jag kanske kan omvända någon att älska vintern fullt ut!

Sitter och drar mig i håret på vänster sida av huvudet. Hårt. Lagt höger arm över skallen så jag får tag i håret med handen… Varför?
Jag har galen huvudvärk, och när det blir som värst är det så här jag till slut gör.
Då känner jag ngt annat, inte ”bara” nervsmärtan i huvudet.
Har blodsmak både i munnen och i skallen. Låter väldigt skumt om man inte själv upplevt det, med så är det. Likaså metallukt i näsan..!

Har suttit och masserat nacken … pannan … tinningarna … hela skallen … mest hela dagen.
Det är tröttsamt.
Axlarna, armarna och händerna duger inte riktigt till.

Nu under förkylningstiden undviker jag att vara bland folk, och gör typ korstecken om någon i närheten av mig inte är frisk.
Men förra veckan var jag utsatt för en väldans massa baciller.
På apoteket var det mycket folk, och det hostades och snörvlades bland hyllorna. Jag cirkulerade runt runt därinne, hoppades att bacillerna inte skulle se mig hahaha.
Men fick nog med mig ett gäng iaf.
Och när jag sedan var och handlade, ja då var det samma visa!
Jodå, jag tar omvägar om någon nyser och låter, men i kön är man ju mer … låst.

I vanliga fall håller jag andan om ngn hostar eller nyser. På riktigt, jag gör det!
Men det finns gränser … Skulle jag gjort det då, hade jag antingen vunnit mästerskapet i att hålla andan, eller så hade jag ramlat ihop i en liten hög haha.
Ok, inte sååå liten hög men ändå blink blink.
Fanns inga snyggingar heller som kunde gjort första hjälpen, så 😉

Tja, det blir en annan taktik då tänkte jag snabbt. Andas lite lätt, inga djupa drag, bara lite flyktigt så där. Och hålla andan så länge det går. 
Mmmm … vet du hur korkat det var då?
Om jag säger så här: är man inte yr och omtöcknad innan … så blir man!
Gör inte det! 

Bacillerna då?
Suck. De små rackarna! Några lyckades nästla sig fast. Gömma sig. Leta rätt på de andra från apoteketsrundan.
Sedan satte de sig någonstans och la upp sin plan! 
Är fullkomligt 100 på att de har en Sickan i alla de små grupperna.

Då fick jag en smart idé igen!
Det hade äntligen kommit lite snö, och DET älskar ju jag.
Då vill jag ut!!! Ok, visste att det var isigt också … och snö på det … big NO NO! Då, när jag tänker klart …
Men detta var en em jag inte gjorde just det, tänkte klart.
Eller … lite vett hade jag trots allt eftersom jag inte tog cykeln. Applåd på den!
Om jag tog bilen då? Är mer säkert?
Svar Näääe!
Jag skulle … GÅ! Det är ju lugnt.
Och frisk luft för att få bort eventuella baskilusker.

På med termobyxor&jacka, tjock halsduk och tjocka handska. Vintern, här kommer jag!
”Mamma! Ska du verkligen GÅ??! Tänk om du ramlar då?” säger min mycket förståndiga 15- åring.
”Det är lugnt. Jag går sakta”

Går ut. Det småsnöar. Luvan åker upp.
Och som jag njuter!!!
Kylan mot ansiktet. Andas in den friska klara luften som jag mår så himla bra av!
Höra ljudet av snön mot kläderna. Känna hur de små snökristallerna landar i ansiktet.
Bara en sån sak! Få kristaller på sig! Det är den ända sortens jag burit hihihi.

Första övergångsstället på vårt lugna fina område, ett tjockt täcke med snö över hela gatan.
Jag tar ett eller två små steg … BAM!
Alltså … om man kunde mäta hur fort det går att skifta från stående till dubbelvolt rakt ner i marken …
Det där OJ! Kommer ju inte ur munnen förrens man redan ligger där!
Dessutom vill man upp fort som sjutton, för man känner sig ju lite dum.
Var det någon som såg mig?

Så jag slog i, hårt som bara den, landade på den höften som redan är kass (Suprise) ser mina fötter i luften och så vrider kroppen sig ett halvt varv.
Aj!
Men jag kommer inte upp! Det är svinhalt! Så jag får krypa lite för att komma ifrån isfläcken! Gissa om jag skrattade!!!
Samtidigt blev jag lite orolig iom jag tar waran. Så när jag kunde ställa mig upp kände jag på armbågen, den slog jag i så det dansade stjärnor runt den.
Nix. Inget blod. Tur!
Då kan jag fortsätta att gå!

Jag tänkte att nu hade jag ju garanterat skrämt iväg eventuella baciller!
Med där hade jag fel. De små j*klarna hade pratat ihop sig, förökat sig, och gick till attack.

En vanlig förkylning för en frisk person blir något annat för oss med Lupus och Sjögrens Syndrom.
Inget immunförsvar…
Så varenda led i kroppen gör ont, och de ställen som alltid gör ont i vardagen … ja det lätt att hålla sig för skratt då.
Huvudvärken blir värre också. Varje nysning gör så ont inne i skallen.
Jag sitter och håller emot huvudet.
Inte för att det hjälper, men reflexmässigt just för att det gör ont.

Pumpar i mig extra mycket c-vitaminer, äter apelsiner, pressar citron i hett vatten, tar brustabletter. Vilar.
Och så har mannen köpt hem glass. Jag älskar glass men äter inte det mkt nu för tiden, men nu! Glufs!!!
Jaa a! Jag äter och tycker lite synd om mig själv hahaha.
Det får jag jobba bort när jag är bättre 👍
Och jag LÄNGTAR att få träna igen!

Laddat i helgen med massor av positiv energi från familjen och underbara vänner!
Säger bara: håll i dig måndag! Då ska jag vara på plats om jag så ska krypa till träningen.

HEJHOPP ❤️

När landskapet bäddas in i vinterskrud, då är jag lycklig långt in i själen.
Vit och mjuk omfamnar snön allt i sin väg och framhäver hur vacker naturen är.
Detta vill jag dela med mig av!

Vet att många sjuka tyvärr inte kommer ut, en del blir dessutom sämre under vintern. Många av dem önskar inget högre än att komma ut i detta vackra!

Att titta på naturbilder är lugnande.
Ja jag älskar naturen!
Att vara ute. Se. Andas in. Memorera. Lukterna. Alla sinnen får sitt!
Årstiderna. Växlingar i väder och vind.

Varsågod. Nu får du njuta av lite vinterbilder ❄️

Visst är det magi!

”Vilken helg” är mer korrekt om jag ska vara ärlig.
För vilken helg det varit! Jul i dagarna tre.
Min fasa! Min rädsla!
Men oxå värme, kärlek och ändå mer kärlek.
Ja jag har verkligen hatkärlek till julen.

Orsakerna är många. Erfarenheter och händelser genom åren gör att det känns så.

Fasan och rädsla ja … Det är detta att inte hålla! Både för familjens och min skull.
Jag vet ju att jag omöjligt kan klara av allt det där jag vill göra före julen, jag är glad jag kan fixa något. Eller?
Nej. Det är jag inte alls egentligen. Men jag tröstar mig själv med det 😉
Testa om du inte gjort det, funkar en stund iaf fniss.

Nu har jag tillbringat 3 dygn i sängen igen.
Inte direkt någon överraskning, men … Det är lika knäckande varje gång.
Två dygn av fullkomlig utmattning, ett icke fungerande huvud, värk i lederna, huvudvärk, stötarna i hjärnan …
När jag inte kan tänka klart för det i sig är sååå ansträngande.
För att inte förlora förståndet sysslar jag med mina bilder i mobilen mellan varven.
Det är min terapi!
Bilder, färger och former.

Dessa dagar … de svarta … de djupa dipparna.
För det är inte enbart kroppsligen det är svårt, inte när det är ständigt pågående och hela tiden bryter ner …
Psyket åker på ordentligt med stryk också. Visst, jag är stark, jag reser mig, men för varje gång kostar det på mer … blir svårare.

Därför är det sorgligt och framförallt sårande att slås bort som gnällig.
Det, att inte tas på allvar.
”Det är ju alltid något med dig” … ”Det är faktiskt inte bara du som är sjuk” …
Oförstående och kalla kommentarer som sätter sig djupt där inne.
Förra året fick jag frågan från sönernas mormor … ”Vad är det för sjukdom du har”?
??!
Jag har haft Lupus (SLE) och Sjögrens syndrom hela mitt vuxna liv!
Så … ja … man slutar aldrig förvånas.

Nu under under julen gör jag absolut allt jag kan för att kunna vara med, så mycket det går! Utan min sambo skulle det inte fungera många minuter!
Jag fattar inte hur han gör! Han jobbar dygnet runt, dessutom måste han sköta det mesta hemma. Funderar på om han har en hemlig formel! Lite hokus pokus så där … hm.

Jag har handlat ✔️
Jag har satt fram ett par tomtar ✔️
Och … eh … ja… det är det jag gjort. Som du märker, inte direkt något man får en medalj för hahaha.
Tack vare Thomas blir det julmat. Som är alldeles för god dessutom!
Vår äldste, Gustaf, bakade pepparkakor och köpte choklad! Som han själv sa: ” tänkte det nu när du mår dåligt, så behöver du inte tänka på det.”
Adam, vår yngste, monterade ihop vår gran!
Saker de gjort spontant. Gissa om jag är galet stolt och lycklig över att få vara en del i vår familj!!! ❤️

Började bra med humöret på topp och sovmorgon eftersom vi fyra skulle vara själva på julaftonen.
Jag gillar att tassa runt och tända upp granen, ljusstakar och stjärnor, tända levande ljus lite överallt. Ingen stress!Ingen i familjen som behövde känna ångest eller oro. Vi skulle bara ta det lugnt och njuta av julledigheten, julmat och lite julklappar i lugn och ro.
Perfekt med tanke på läget i vår familj.

Det gick bra, jag var uppe.
Tills mitt på dagen. Bam! Huvudvärk. Självklart.
Bam! Darrig. Tja, varför inte?!
Försökte att inte visa hur jag mådde, vem vill förstöra julen liksom? Jag är väl inte Grinchen!
Snälla gode gud låt mig få klara en enda julafton!!! En endaste! För min familjs skull!

”Nu vi ska dricka kaffe” tyckte jag. Sex ögon tittade stort på mig, på varandra.
Nästan tvingad i säng för att vila lite. Lite blir mycket.
Blir väckt efter ett par timmar. Ja, de hade gjort flera försök men det tar sin lilla tid ibland. Japp.

Herregud! Kom på det var julafton!
Lite talfel och snubbelsteg senare satt vi och fikade.
Härligt. Julfrid. Eller???
Ok, vi säger att det var så blink blink.

Julkänslan kom!
Julklappar. Överraskningar. Önskningar som slogs in. Alla glada, och mycket skratt.
Då när man kan ta på lyckan.
Samtidigt ser och känner jag hur de registrerar hur jag är: ostadig och oredig helt enkelt.

Jag försöker allt jag kan.
Ska INTE gå ifrån mer idag! Jag vill vara med!

Så hände det som alltid sker när jag pressar mig: huvudvärk from hell. Och inget som hjälper.
När jag säger att jag mår illa i hjärnan tror folk jag är knäppare än vanligt, men hur beskriver man en hjärna? Som släcker ner sig själv och hela systemet? Som blir så seg och märklig, gungar … svajar … gör sjukt ont … den gör sig själv oanvändbar … och stötarna … exakt som elektriska stötar … Svar: ja. Jag hatar det!

Juldagen. Mådde vidrigt.
Men vägrade ge mig!
Julfirandet med min sida är heligt! Hos syster och svåger, med alla mina syskonbarn med familjer, alla små ❤️
Där vi har en ”Bullerbyn- julafton” med julbord, gottebord, fikabord, glögg, tomte, långdans och julklappar!!!
Så jag proppade i mig allt jag får ta i mediciner, pluss tog extra under tiden där också …
Kapslar, tabletter och inhalatorn dvs hela väskan full hahaha.
Luddig och inte helt närvarande, men det gick! YES! Det gick!
Och jag njöt!
Jag blir varm i hjärtat när Gustaf trollar för de minsta, och dessutom lärde ut ett trick!
Likaså när Adam är med dem, han är en idol!

Summerat var julafton och juldagen toppen och juligt mysiga!
Skit bara att jag blir så sjuk.
Men nästa jul … då går det nog bra, blink blink.
Om jag börjar i JULi så finns ändå en liten, liten möjlighet att jag bakar ngt och får upp en tomte till ha ha ha!