Författare: Lisa Svensson

Dialekter är kul tycker jag. 
Tänk hur olika vi pratar även om det inte skiljer mer än några mil! Intressant.
Och ärligt talat: jag begriper inte alls vad en del säger hahaha. 
Och såklart måste alla! fatta vad vi i min lilla stad säger?! Inte???
Nä jag vet, vi utelämnar ju ofta bokstaven R! Vilket ställer till det, fast på ett kul sätt.

När jag var tonåring skämdes jag över hur ”bonnigt” de pratade, generationen mina föräldrar tillhörde.
Herreguuuud vad de lät! Så skulle jag aldrig låta, aldrig!
Och uttryck de hade, och gamla talesätt … Guuuud så töntigt!

Klarade väl det någorlunda hyfsat … fast R …? Nix. Den lilla luriga bokstaven går bara inte. Iaf inte om jag ska prata naturligt. Är det R i slutet på ord … ja då hörs den aldrig!
Ska det lyckas höras en antydan får jag ta i hahahaha! Och vem går omkring och låter så?
Jo möjligtvis om jag vore med i en svensk version av ”Pang i bygget”.

Pratade fortfarande hyfsat när barnen var små. Men vad hände sedan?
De skrattar åt oss nu, hur ”bonnigt” vi pratar!
Undrar hur urgamla vi egentligen är? Pinsamma hahaha, ja nu får man igen. Och när jag tycker de ska kunna ordspråk … ja du gissar nog vad de säger om den saken blink blink.
För att inte nämna talesätt! OMG! Är jag från medeltiden? Mmmm, jag är nog äldre än så enligt dem fniss.

Fast det skrattar jag gott åt. Tycker det är komiskt, hur man går över mer och mer till det gamla och töntiga ju äldre man blir. Komiskt och intressant.
Men ngt som är förskräckligt på riktigt, vet du vad det är?
När jag hör mig på film!
Då du, då vill jag dra silvertejp två varv runt munnen, och lovar mig själv att aldrig mer prata! I hela livet!
Vilket håller i typ 10 sekunder ..!

Vet du förresten vad detta betyder:
”vamt, ama, vav”?
Detta: varmt, armar, varv. Plättlätt va’?! Ha ha ha!
Finns det Google översättning för dialekter? Det skulle iaf jag behöva!
Under tiden får jag fundera ut lite ordspråk och talesätt att föra vidare. Tänk så glada de ”små liven” ska bli då! … Näää hahaha!

Vad fick du i ditt påskägg?
Lycka? Framgång? Kärlek? Godis?
Önskar jag kunnat dela ut påskägg till alla sjuka, fyllt med tillfrisknad och pepp!
Till alla funktionshindrade, fullt med mod och kraft! Och förståelse ifrån andra!
Vilken lycka det hade varit!

Skulle gett politikerna som tar beslut om vården ett stort påskägg …
Där de med omedelbar verkan själva skulle utsättas för verkligheten alla vi lever i som är sjuka, eller har ngn i familjen som är det.
Med sjukersättning ingen kan klara sig på. Och med mkt mediciner som inte ingår i högkostnadsskyddet, tandläkaren ska de betala fullpris hos trots att tänderna rasar pga sjukdom.

De ska nekas allt vad hjälp heter trots att de inte själva kan klara sig, varken med att laga mat, klä sig eller annat.
De skulle tvingas leva med sjukdomar, nekas vård, inte kunna ta sig utanför dörren …
Ja de skulle få hemska smärtor också, och sedan skulle de få sitta mitt emot folk som anklagar dem för att mygla och hitta på … och tvinga dem att jobba fast de inte kan.

Och till de som beslutat om alla neddragningar och försämringar för alla med funktionshinder … LSS … SOL … ja allt! För dem skulle påskägget innehålla följande:
De själva, deras barn, deras partner, föräldrar eller syskon … skulle ha diagnoser som krävde hjälp av andra.
Hjälp som de skulle nekas!
De skulle inte få rätt till ngn avlastning, inga assistanter, inga hjälpmedel, ingenting!
Ingen rättighet att just de ska få habilitering. Nej vet du … vid närmare eftertanke: det avslås!
Inte heller få hjälp inom psykriatrin, varken BUP eller på vuxensidan.
Skolan skulle inte stötta dem.
Sjukvården skulle bolla runt dem för att slippa ta ansvar.
Kommunen skulle inte hjälpa dem heller, bara låta dem ”försvinna under ingens ansvar”, för så går det till för många av oss.

De skulle tvingas slita ut sig, kämpa och slå sig blodiga, men ändå inte få ngn hjälp.
Deras familjer skulle krascha, trasas sönder, medans vi låtsas vi inte ser eller hör.
Med andra ord: De skulle leva som så otroligt många svenskar tvingas göra!!!

Inga snälla påskägg, jag vet det, men visst hade det varit bra?!!
Bara för att de ska förstå hur illa det faktiskt är i vårt samhälle.
Hur hemskt det är när de ger sig på de svaga! De, som varken kan eller har ork, att kunna stå upp mot dem.

Som mamma till barn med diagnoser är jag riktigt rädd och orolig.
Jag märker hur hårt klimatet är … hur pass mkt svårare det blir.
Hur försämringar smygs in!
Att okunskapen ökar! när det borde vara tvärtom.
Samhället vänder ryggen till …
Folk väljer att inte se! Att inte vilja! veta …

Folk. Som du och jag.

Jag är också rädd och orolig för hur bemötandet blivit gentemot sjuka!
Vad händer??!

Därför skulle jag ge de som kommer med förslagen och de som beslutar alla dumheter, ett stort påskägg! Ett väldigt stort!
För protester struntar de i … Men mutor kanske funkar? Vem kan motstå att öppna sitt påskägg liksom?!
Och då: Suprise, Suprise!

Vet du vad jag fick i mitt ägg då?!
Mera mediciner hahaha! Tja, det är ju ett steg mot att må bättre.  Och jag tror jag kommit på vad jag ska bli när jag blir stor!
Politiker HA HA HA!
Fast en som slåss för mänsklighet 😊

När motivationen saknas är det inte lätt. Och saknas, det gör den ofta.
Eller???
Men tänk om … tänk om det i själva verket inte är motivationen det hänger på?
Utan något helt annat? Som orken?!

Då räcker jag upp handen! Ja jag räcker förresten upp båda, så du inte missar mig.
För det där med orken … den är ett stort hinder som sätter krokben för mig, gång på gång.
Och jag lovar: jag är motiverad de lux på en massa olika saker!
Så … vad gör jag då?

Inget.
Absolut ingenting.
Det är då jag ligger här i sängen och bara … andas. 
Fullt tillräckligt, jag lovar.

Jo det såklart, TV’n är på. Inte för att jag direkt tittar på den utan mer som … avkoppling. Tidsfördriv. Ingen koncentration krävs. Jag drunknar inte av mina tankar.
Och ärligt talat, hur mycket bra program finns det?
Men det är ändå så pass att jag kan försöka focusera … för att stå ut.

Och så förstås, min vän och ständigt närvarande: mobilen!
Jaa a då, jag erkänner direkt! Beroende! Dygnet runt alla dagar i veckan.
Men det är inte någon nackdel tycker jag. Eller… jo det är det såklart.
Men vet du? På fullt allvar var den min kontakt med världen utanför under alla år jag var sängliggandes!
Så jag förstår att beroendet är utspritt och det är ju SORGLIGT! Samtidigt är den en räddning från total isolering och utanförskap för många!
Finns olika grupper att gå med i.
Finns enormt mycket kunskap att hämta in! Allt är inte svart eller vitt, tycker jag.

Börjat lyssna på olika poddar! Flaxar runt och lyssnar på olika, men har helt klart en favorit: Gynning & Berg!
Lyssnat på dem några nätter, men det funkar inte. Jag blir så full i skratt! Älskar hur de bjuder på sig själva!

Sedan är det inte den bästa tiden på dygnet att skratta, väcker ju mannen! Vad gör jag då?!
Låtsas sova ha ha ha!
Han måste ha drömt att jag skrattade, eller hur?! Blink blink.
Jag har det absolut minsta möjliga ljus på skärmen nattetid, och försöker på olika sätt minska skenet ytterligare. Vänder mobilen på alla möjliga vinklar, håller handen för, ja jag har t.o.m täcket över ibland! för att inte mannen i mitt liv ska störas av det.

Här hemma är de vana vid att jag sover med mobil och hörlurarna, så ingen reagerar på det.
Om jag väckt mannen i mitt liv, känner jag mig dum. Vem skulle inte göra det?
Efter en stund börjar det krypa i mig, klarvaken fast trött, men ingen sömn på gång …

Försöker lyssna om han somnat om, men hör inte!
Nähä nej, har ju proppat igen öronen! Fnissar till. Shh’ar åt mig själv och vill nästan trycka mig genom madrassen och ner på golvet. Blir sååå trött på mig..!

Rör mig sakta, ska bara frigöra örat så jag hör … Han sover! Tur han kunde somna om! Han får en puss i luften.

Jag gör en snygg? snabb? OCH tyst? vändning (tycker jag) i sängen. På med mobilen igen, får hitta ngt tråkigt att lyssna på. Börja leta runt.
”Om du stänger av mobilen sover du bättre”
Vad 17! Sover inte han??!
Jodå, både barn och män kan visst sova räv!

Hahahaha! Ja, det kan stå skrivet på väggen hos oss!

Idag är jag en pannkaka.
”Jaha” tänker du, ”nu har hon väl blivit knäpp på riktigt”!
Hahaha kanske det, men det finns en till förklaring.
Det gamla talesättet ” upp som en sol och ner som en pannkaka” … Exakt! Så sant!
Den. När det inte hjälper hur mycket jag planerar. Det skiter sig iaf. 

Tror de flesta som måste hushålla med sin energi känner igen sig i det.
Vi hade planerat en hel vecka för att kunna komma iväg några timmar igår em. Planeringen går ut på att jag ska klara det, att kunna fullfölja, och helst inte bli sängliggande efteråt.
Mmm. Gick bra! Tills det där sista då.

Men vet du! Jag är ändå förvånad, överraskad och glad över vad jag gjort denna veckan.
Ska erkänna att jag fick tänka till, göra en djupdykning ner i minnet … Och där! Minsann hittade jag inte det!
Hoppet! Gnistan! Lyckan!
Inte bara för ATT jag kom ihåg, utan också för VAD jag mindes!

Denna veckan har varit tuff. Upp tidigt som bara den, tre dagar i rad.
Enbart det knäcker kan jag säga.
Dessutom var det pga sjukhusbesök, jobbiga sådana dessutom.
Det är också sån’t som slår undan benen.
Lägg dessutom till att två av dagarna innebar att åka iväg till länssjukhuset, och hur blir de dagarna? Hm…

Jag hade ändå lyckan att mannen var med mig en av dagarna.
För det första: hans stöd och lugnande inverkan på mig. ❤️
För det andra: det sparar några timmar att slippa åka med sjukresor.
Vilket var kännbart dag tre när jag skulle dit igen, och åkte med just sjukresor. Ist för några timmar blir det en heldag, uttröttad är ordet.

Så! Därför är jag glad över hur mycket jag gjort!
Och att jag och mannen hade så himla kul igår lever jag på i många, många dagar nu!
Allt positivt är bra. Det luriga kan vara att jag missar en del, just för att situationen i sig själv är tuff.

Idag har jag en lyckokänsla i hela mig. Den känslan är j*kligt skön!
Dessutom styrker den mig inför vår nya vecka, som startar hårt imorgon.
Med vad?
Gissa om du kan, fniss.
Helt rätt. Då blir det till att åka till länssjukhuset igen!
Fast denna gången är det inte jag, utan en av sönerna.
Och det mina vänner, är positivt.
Jag säger ÄNTLIGEN!!! För som vi väntat på denna!
Senare på eftermiddagen är det ett möte igen, då ska huvudet hänga med. Ja herregud vilken utmaning!

Här ligger nu denna pannkakan och samlar ihop sig. Fångar upp det positiva, laddar upp mig som värsta powerbanken!
Håll i dig vecka 13! Jag går i närkamp med inställningen att vinna.

Kom upp i frikort på sjukvården. Det gick fort. Två veckor.
Ja så roar jag mig blink blink!

Det är tufft både fysiskt och för ”lilla kortet”.
Men tack och lov är det frikort länge nu. Tänk, 11,5 månad!
Och jag garanterar: jag kommer att använda det! Flitigt! 😉

Tänk om man kunde få mängdrabatt!
Jag menar, det är inte enbart jag som är där mycket, båda sönerna är det också.
Och när kortet var fullt skulle man, förutom sitt frikort, få en vinst!
Typ … en egen läkare! Kom tre betala för två! Eller en egen! person som tolkar vad de säger och skriver … så att man fattar! Sist men inte minst: att slippa allt som har med sjukvård att göra i en hel vecka!
Skulle väl liva upp livet?!
Ja! Jag är på ha ha ha.

Just nu hade jag valt en vecka utan sjukhus.
Tänk vad skönt att vara som vanligt folk!
Inga undersökningar, inga prover, inga tunga samtal, inga tråkiga besked.
Istället få ork och tid till ngt annat, något kul!
En hel vecka! Rena drömmen!

Ärligt talat är jag vansinnigt trött på allt vad vård heter!
Trött på alla mediciner hit och dit, vissa av dem på olika tider för annars krockar en del av dem … och endel fungerar som så att före jag tar den måste jag ta andra i förebyggande syfte, annars blir jag dålig …
Ja det är livat värre.

Jodå, det är många gånger jag kännt ”nej, nu skiter jag i det här! Jag tar inga mediciner.”
Det blir helt enkelt för mycket med allt ibland.
Men. Jag gapar duktigt och ta dem, klappar mig själv lite på axeln när jag står där och klunkar i mig vatten.

”Du skulle nog må bättre utan!”
”Är det VERKLIGEN nödvändigt?!”
”Det är inte bra att äta en massa sådant!”
”Jag tar inte ens alvedon, om inte jag är väldigt sjuk”.
”Har du provat vara utan då? Hur kan du då veta?!”

Ja … det finns folk som på fullt allvar säger så! Pluss en hel del annat också., som jag inte ens vill skriva …
Visst är det märkligt!

Sanningen är den att utan min mixmax av olika mediciner hade jag inte levt idag.

Utan kortison, cellgifter, olika smärtstillande och annat, hade jag inte klarat det. Så mitt svar är: Därför.

Nu hoppas jag på en stor överraskning från landstinget fniss.
Om inte annat så för lång och trogen tjänst av deras sjukhus! Ha ha ha ha!
Vi hjälper ju till att sysselsätta personalen på en massa mottagningar.

Tack för du läser min blogg! 💜 Det gör mig glad, och betyder jättemycket.

Den. När man ska vara skärpt och hänga med i viktiga möten och samtal … Samma dag som hjärnan gör en dubbel saltomortal och skriker SUPRISE! 

Då vet jag, shit detta blir inte lätt!
Iof skulle jag kunna lämna hjärnan hemma … Jag menar, dra på den till ingen nytta?
Nackdelen är ju att det inte går … Fast, rent teoretiskt gör jag det ändå haha.

Sista tiden har det varit extra mycket.
Förutom allt man som familj har, det där vanliga med hus och hem, handla, jobb och skola … så är det två heltidstjänster på allt det drar med sig att vara sjukpensionär. Med all skjuts hit och dit, alla samtal, alla olika kontakter, en himla massa sjukhusbesök mm.
Det är ett pussel för att det ska fungera. Ett omöjligt pussel dessutom. Och när då inte hjärnan fungerar, så kanske du anar kaoset?!

Det är också två heltidstjänster på att kämpa och slåss för äldste sonen som bl.a har autism och ADD.
Det är möten och intyg på alla håll och kanter, i det oändliga.
Och yngste sonen som har det svårt med sitt, med att vara i skolan och som är sjuk väldigt ofta … Rätt gissat. Det är två heltidstjänster även där.
Mycket olika möten, kontakter och sjukhus.

Nej jag vet! Ekvationen går inte ihop!
Hur ska det kunna det? Med 6 heltidstjänster, fördelat på 2 … eller rättare sagt på 1 hel (mannen) och 1/8 (mig)

Nu har det varit mycket extra, så jag varken hjular eller skuttar inte runt precis. Även roliga saker påverkar och det suger kan jag säga!
Stress. Förödande. När jag ska presentera mig kan jag lika gärna svara cykelpump utan att märka det.

Nu har jag åkt ner några pinnhål igen på min ”arbetar – mig – upp – stege”.
Tänk vad smidigt det vore att stanna där! Bara strunta i allt. Leva i en låtsasbubbla som så många andra, låtsas att allt är bra. Strunta i att kämpa och slåss, bara ställa mig i ledet och låta mig dras med i alla ”ja-sägare”, alla strutsar som låtsas att allt är så himla bra.
Skulle jag fixa det???

Nej. Inte en chans!!!
Vägrar vara en struts!
Istället väljer jag att kämpa mig tillbaka.
Jag har mycket att kämpa för!
Sönerna! Min familj ❤️
Om jag orkar …???
Finns inget val.

Medans jag funderar har jag grabbat tag i stegen. Sätter sakta en fot på nästa steg.
(Vill ju inte snubbla fniss)
Tittar uppåt. Siktet inställt på: framåt!
Tigern i mig har slumrat ett tag, men har vaknat till och är redo för strid!

Jag blir glad. Lycklig. Så där så det känns i hela kroppen!
Med ett leende på läpparna varje gång jag tittar ut genom något av våra fönster, konstaterar jag glatt hur vackert det är med snö.

Jodå. Min familj är lite trötta på att jag också säger det högt varenda gång hahahaha!
Speciellt eftersom ingen av dem delar min passion för vinter.

Nix. Vi har aldrig varit på vintersemester, och du förstår varför blink blink.
Det skulle vi gjort när barnen var små, men omständigheterna gjorde att vi inte kunde det då.
Men vem vet? Jag kanske lyckas omvända dem? Eller …. nä det där tror jag inte på själv.
Istället njuter jag extra mycket av snön som äntligen kom!
En bra dag går jag ut i detta sagolandskap och bara njuter av allt mina sinnen fångar. Det ger mig både ett lugn och energi.

Eftersom jag vill dela med mig av lycka, bjuder jag dig på bilder från min närmiljö. Både med och utan sol, men lika vackert oavsett.
Vem vet? Jag kanske kan omvända någon att älska vintern fullt ut!