Författare: Lisa Svensson

När motivationen saknas är det inte lätt. Och saknas, det gör den ofta.
Eller???
Men tänk om … tänk om det i själva verket inte är motivationen det hänger på?
Utan något helt annat? Som orken?!

Då räcker jag upp handen! Ja jag räcker förresten upp båda, så du inte missar mig.
För det där med orken … den är ett stort hinder som sätter krokben för mig, gång på gång.
Och jag lovar: jag är motiverad de lux på en massa olika saker!
Så … vad gör jag då?

Inget.
Absolut ingenting.
Det är då jag ligger här i sängen och bara … andas. 
Fullt tillräckligt, jag lovar.

Jo det såklart, TV’n är på. Inte för att jag direkt tittar på den utan mer som … avkoppling. Tidsfördriv. Ingen koncentration krävs. Jag drunknar inte av mina tankar.
Och ärligt talat, hur mycket bra program finns det?
Men det är ändå så pass att jag kan försöka focusera … för att stå ut.

Och så förstås, min vän och ständigt närvarande: mobilen!
Jaa a då, jag erkänner direkt! Beroende! Dygnet runt alla dagar i veckan.
Men det är inte någon nackdel tycker jag. Eller… jo det är det såklart.
Men vet du? På fullt allvar var den min kontakt med världen utanför under alla år jag var sängliggandes!
Så jag förstår att beroendet är utspritt och det är ju SORGLIGT! Samtidigt är den en räddning från total isolering och utanförskap för många!
Finns olika grupper att gå med i.
Finns enormt mycket kunskap att hämta in! Allt är inte svart eller vitt, tycker jag.

Börjat lyssna på olika poddar! Flaxar runt och lyssnar på olika, men har helt klart en favorit: Gynning & Berg!
Lyssnat på dem några nätter, men det funkar inte. Jag blir så full i skratt! Älskar hur de bjuder på sig själva!

Sedan är det inte den bästa tiden på dygnet att skratta, väcker ju mannen! Vad gör jag då?!
Låtsas sova ha ha ha!
Han måste ha drömt att jag skrattade, eller hur?! Blink blink.
Jag har det absolut minsta möjliga ljus på skärmen nattetid, och försöker på olika sätt minska skenet ytterligare. Vänder mobilen på alla möjliga vinklar, håller handen för, ja jag har t.o.m täcket över ibland! för att inte mannen i mitt liv ska störas av det.

Här hemma är de vana vid att jag sover med mobil och hörlurarna, så ingen reagerar på det.
Om jag väckt mannen i mitt liv, känner jag mig dum. Vem skulle inte göra det?
Efter en stund börjar det krypa i mig, klarvaken fast trött, men ingen sömn på gång …

Försöker lyssna om han somnat om, men hör inte!
Nähä nej, har ju proppat igen öronen! Fnissar till. Shh’ar åt mig själv och vill nästan trycka mig genom madrassen och ner på golvet. Blir sååå trött på mig..!

Rör mig sakta, ska bara frigöra örat så jag hör … Han sover! Tur han kunde somna om! Han får en puss i luften.

Jag gör en snygg? snabb? OCH tyst? vändning (tycker jag) i sängen. På med mobilen igen, får hitta ngt tråkigt att lyssna på. Börja leta runt.
”Om du stänger av mobilen sover du bättre”
Vad 17! Sover inte han??!
Jodå, både barn och män kan visst sova räv!

Hahahaha! Ja, det kan stå skrivet på väggen hos oss!

Idag är jag en pannkaka.
”Jaha” tänker du, ”nu har hon väl blivit knäpp på riktigt”!
Hahaha kanske det, men det finns en till förklaring.
Det gamla talesättet ” upp som en sol och ner som en pannkaka” … Exakt! Så sant!
Den. När det inte hjälper hur mycket jag planerar. Det skiter sig iaf. 

Tror de flesta som måste hushålla med sin energi känner igen sig i det.
Vi hade planerat en hel vecka för att kunna komma iväg några timmar igår em. Planeringen går ut på att jag ska klara det, att kunna fullfölja, och helst inte bli sängliggande efteråt.
Mmm. Gick bra! Tills det där sista då.

Men vet du! Jag är ändå förvånad, överraskad och glad över vad jag gjort denna veckan.
Ska erkänna att jag fick tänka till, göra en djupdykning ner i minnet … Och där! Minsann hittade jag inte det!
Hoppet! Gnistan! Lyckan!
Inte bara för ATT jag kom ihåg, utan också för VAD jag mindes!

Denna veckan har varit tuff. Upp tidigt som bara den, tre dagar i rad.
Enbart det knäcker kan jag säga.
Dessutom var det pga sjukhusbesök, jobbiga sådana dessutom.
Det är också sån’t som slår undan benen.
Lägg dessutom till att två av dagarna innebar att åka iväg till länssjukhuset, och hur blir de dagarna? Hm…

Jag hade ändå lyckan att mannen var med mig en av dagarna.
För det första: hans stöd och lugnande inverkan på mig. ❤️
För det andra: det sparar några timmar att slippa åka med sjukresor.
Vilket var kännbart dag tre när jag skulle dit igen, och åkte med just sjukresor. Ist för några timmar blir det en heldag, uttröttad är ordet.

Så! Därför är jag glad över hur mycket jag gjort!
Och att jag och mannen hade så himla kul igår lever jag på i många, många dagar nu!
Allt positivt är bra. Det luriga kan vara att jag missar en del, just för att situationen i sig själv är tuff.

Idag har jag en lyckokänsla i hela mig. Den känslan är j*kligt skön!
Dessutom styrker den mig inför vår nya vecka, som startar hårt imorgon.
Med vad?
Gissa om du kan, fniss.
Helt rätt. Då blir det till att åka till länssjukhuset igen!
Fast denna gången är det inte jag, utan en av sönerna.
Och det mina vänner, är positivt.
Jag säger ÄNTLIGEN!!! För som vi väntat på denna!
Senare på eftermiddagen är det ett möte igen, då ska huvudet hänga med. Ja herregud vilken utmaning!

Här ligger nu denna pannkakan och samlar ihop sig. Fångar upp det positiva, laddar upp mig som värsta powerbanken!
Håll i dig vecka 13! Jag går i närkamp med inställningen att vinna.

Kom upp i frikort på sjukvården. Det gick fort. Två veckor.
Ja så roar jag mig blink blink!

Det är tufft både fysiskt och för ”lilla kortet”.
Men tack och lov är det frikort länge nu. Tänk, 11,5 månad!
Och jag garanterar: jag kommer att använda det! Flitigt! 😉

Tänk om man kunde få mängdrabatt!
Jag menar, det är inte enbart jag som är där mycket, båda sönerna är det också.
Och när kortet var fullt skulle man, förutom sitt frikort, få en vinst!
Typ … en egen läkare! Kom tre betala för två! Eller en egen! person som tolkar vad de säger och skriver … så att man fattar! Sist men inte minst: att slippa allt som har med sjukvård att göra i en hel vecka!
Skulle väl liva upp livet?!
Ja! Jag är på ha ha ha.

Just nu hade jag valt en vecka utan sjukhus.
Tänk vad skönt att vara som vanligt folk!
Inga undersökningar, inga prover, inga tunga samtal, inga tråkiga besked.
Istället få ork och tid till ngt annat, något kul!
En hel vecka! Rena drömmen!

Ärligt talat är jag vansinnigt trött på allt vad vård heter!
Trött på alla mediciner hit och dit, vissa av dem på olika tider för annars krockar en del av dem … och endel fungerar som så att före jag tar den måste jag ta andra i förebyggande syfte, annars blir jag dålig …
Ja det är livat värre.

Jodå, det är många gånger jag kännt ”nej, nu skiter jag i det här! Jag tar inga mediciner.”
Det blir helt enkelt för mycket med allt ibland.
Men. Jag gapar duktigt och ta dem, klappar mig själv lite på axeln när jag står där och klunkar i mig vatten.

”Du skulle nog må bättre utan!”
”Är det VERKLIGEN nödvändigt?!”
”Det är inte bra att äta en massa sådant!”
”Jag tar inte ens alvedon, om inte jag är väldigt sjuk”.
”Har du provat vara utan då? Hur kan du då veta?!”

Ja … det finns folk som på fullt allvar säger så! Pluss en hel del annat också., som jag inte ens vill skriva …
Visst är det märkligt!

Sanningen är den att utan min mixmax av olika mediciner hade jag inte levt idag.

Utan kortison, cellgifter, olika smärtstillande och annat, hade jag inte klarat det. Så mitt svar är: Därför.

Nu hoppas jag på en stor överraskning från landstinget fniss.
Om inte annat så för lång och trogen tjänst av deras sjukhus! Ha ha ha ha!
Vi hjälper ju till att sysselsätta personalen på en massa mottagningar.

Tack för du läser min blogg! 💜 Det gör mig glad, och betyder jättemycket.

Den. När man ska vara skärpt och hänga med i viktiga möten och samtal … Samma dag som hjärnan gör en dubbel saltomortal och skriker SUPRISE! 

Då vet jag, shit detta blir inte lätt!
Iof skulle jag kunna lämna hjärnan hemma … Jag menar, dra på den till ingen nytta?
Nackdelen är ju att det inte går … Fast, rent teoretiskt gör jag det ändå haha.

Sista tiden har det varit extra mycket.
Förutom allt man som familj har, det där vanliga med hus och hem, handla, jobb och skola … så är det två heltidstjänster på allt det drar med sig att vara sjukpensionär. Med all skjuts hit och dit, alla samtal, alla olika kontakter, en himla massa sjukhusbesök mm.
Det är ett pussel för att det ska fungera. Ett omöjligt pussel dessutom. Och när då inte hjärnan fungerar, så kanske du anar kaoset?!

Det är också två heltidstjänster på att kämpa och slåss för äldste sonen som bl.a har autism och ADD.
Det är möten och intyg på alla håll och kanter, i det oändliga.
Och yngste sonen som har det svårt med sitt, med att vara i skolan och som är sjuk väldigt ofta … Rätt gissat. Det är två heltidstjänster även där.
Mycket olika möten, kontakter och sjukhus.

Nej jag vet! Ekvationen går inte ihop!
Hur ska det kunna det? Med 6 heltidstjänster, fördelat på 2 … eller rättare sagt på 1 hel (mannen) och 1/8 (mig)

Nu har det varit mycket extra, så jag varken hjular eller skuttar inte runt precis. Även roliga saker påverkar och det suger kan jag säga!
Stress. Förödande. När jag ska presentera mig kan jag lika gärna svara cykelpump utan att märka det.

Nu har jag åkt ner några pinnhål igen på min ”arbetar – mig – upp – stege”.
Tänk vad smidigt det vore att stanna där! Bara strunta i allt. Leva i en låtsasbubbla som så många andra, låtsas att allt är bra. Strunta i att kämpa och slåss, bara ställa mig i ledet och låta mig dras med i alla ”ja-sägare”, alla strutsar som låtsas att allt är så himla bra.
Skulle jag fixa det???

Nej. Inte en chans!!!
Vägrar vara en struts!
Istället väljer jag att kämpa mig tillbaka.
Jag har mycket att kämpa för!
Sönerna! Min familj ❤️
Om jag orkar …???
Finns inget val.

Medans jag funderar har jag grabbat tag i stegen. Sätter sakta en fot på nästa steg.
(Vill ju inte snubbla fniss)
Tittar uppåt. Siktet inställt på: framåt!
Tigern i mig har slumrat ett tag, men har vaknat till och är redo för strid!

Jag blir glad. Lycklig. Så där så det känns i hela kroppen!
Med ett leende på läpparna varje gång jag tittar ut genom något av våra fönster, konstaterar jag glatt hur vackert det är med snö.

Jodå. Min familj är lite trötta på att jag också säger det högt varenda gång hahahaha!
Speciellt eftersom ingen av dem delar min passion för vinter.

Nix. Vi har aldrig varit på vintersemester, och du förstår varför blink blink.
Det skulle vi gjort när barnen var små, men omständigheterna gjorde att vi inte kunde det då.
Men vem vet? Jag kanske lyckas omvända dem? Eller …. nä det där tror jag inte på själv.
Istället njuter jag extra mycket av snön som äntligen kom!
En bra dag går jag ut i detta sagolandskap och bara njuter av allt mina sinnen fångar. Det ger mig både ett lugn och energi.

Eftersom jag vill dela med mig av lycka, bjuder jag dig på bilder från min närmiljö. Både med och utan sol, men lika vackert oavsett.
Vem vet? Jag kanske kan omvända någon att älska vintern fullt ut!

Sitter och drar mig i håret på vänster sida av huvudet. Hårt. Lagt höger arm över skallen så jag får tag i håret med handen… Varför?
Jag har galen huvudvärk, och när det blir som värst är det så här jag till slut gör.
Då känner jag ngt annat, inte ”bara” nervsmärtan i huvudet.
Har blodsmak både i munnen och i skallen. Låter väldigt skumt om man inte själv upplevt det, med så är det. Likaså metallukt i näsan..!

Har suttit och masserat nacken … pannan … tinningarna … hela skallen … mest hela dagen.
Det är tröttsamt.
Axlarna, armarna och händerna duger inte riktigt till.

Nu under förkylningstiden undviker jag att vara bland folk, och gör typ korstecken om någon i närheten av mig inte är frisk.
Men förra veckan var jag utsatt för en väldans massa baciller.
På apoteket var det mycket folk, och det hostades och snörvlades bland hyllorna. Jag cirkulerade runt runt därinne, hoppades att bacillerna inte skulle se mig hahaha.
Men fick nog med mig ett gäng iaf.
Och när jag sedan var och handlade, ja då var det samma visa!
Jodå, jag tar omvägar om någon nyser och låter, men i kön är man ju mer … låst.

I vanliga fall håller jag andan om ngn hostar eller nyser. På riktigt, jag gör det!
Men det finns gränser … Skulle jag gjort det då, hade jag antingen vunnit mästerskapet i att hålla andan, eller så hade jag ramlat ihop i en liten hög haha.
Ok, inte sååå liten hög men ändå blink blink.
Fanns inga snyggingar heller som kunde gjort första hjälpen, så 😉

Tja, det blir en annan taktik då tänkte jag snabbt. Andas lite lätt, inga djupa drag, bara lite flyktigt så där. Och hålla andan så länge det går. 
Mmmm … vet du hur korkat det var då?
Om jag säger så här: är man inte yr och omtöcknad innan … så blir man!
Gör inte det! 

Bacillerna då?
Suck. De små rackarna! Några lyckades nästla sig fast. Gömma sig. Leta rätt på de andra från apoteketsrundan.
Sedan satte de sig någonstans och la upp sin plan! 
Är fullkomligt 100 på att de har en Sickan i alla de små grupperna.

Då fick jag en smart idé igen!
Det hade äntligen kommit lite snö, och DET älskar ju jag.
Då vill jag ut!!! Ok, visste att det var isigt också … och snö på det … big NO NO! Då, när jag tänker klart …
Men detta var en em jag inte gjorde just det, tänkte klart.
Eller … lite vett hade jag trots allt eftersom jag inte tog cykeln. Applåd på den!
Om jag tog bilen då? Är mer säkert?
Svar Näääe!
Jag skulle … GÅ! Det är ju lugnt.
Och frisk luft för att få bort eventuella baskilusker.

På med termobyxor&jacka, tjock halsduk och tjocka handska. Vintern, här kommer jag!
”Mamma! Ska du verkligen GÅ??! Tänk om du ramlar då?” säger min mycket förståndiga 15- åring.
”Det är lugnt. Jag går sakta”

Går ut. Det småsnöar. Luvan åker upp.
Och som jag njuter!!!
Kylan mot ansiktet. Andas in den friska klara luften som jag mår så himla bra av!
Höra ljudet av snön mot kläderna. Känna hur de små snökristallerna landar i ansiktet.
Bara en sån sak! Få kristaller på sig! Det är den ända sortens jag burit hihihi.

Första övergångsstället på vårt lugna fina område, ett tjockt täcke med snö över hela gatan.
Jag tar ett eller två små steg … BAM!
Alltså … om man kunde mäta hur fort det går att skifta från stående till dubbelvolt rakt ner i marken …
Det där OJ! Kommer ju inte ur munnen förrens man redan ligger där!
Dessutom vill man upp fort som sjutton, för man känner sig ju lite dum.
Var det någon som såg mig?

Så jag slog i, hårt som bara den, landade på den höften som redan är kass (Suprise) ser mina fötter i luften och så vrider kroppen sig ett halvt varv.
Aj!
Men jag kommer inte upp! Det är svinhalt! Så jag får krypa lite för att komma ifrån isfläcken! Gissa om jag skrattade!!!
Samtidigt blev jag lite orolig iom jag tar waran. Så när jag kunde ställa mig upp kände jag på armbågen, den slog jag i så det dansade stjärnor runt den.
Nix. Inget blod. Tur!
Då kan jag fortsätta att gå!

Jag tänkte att nu hade jag ju garanterat skrämt iväg eventuella baciller!
Med där hade jag fel. De små j*klarna hade pratat ihop sig, förökat sig, och gick till attack.

En vanlig förkylning för en frisk person blir något annat för oss med Lupus och Sjögrens Syndrom.
Inget immunförsvar…
Så varenda led i kroppen gör ont, och de ställen som alltid gör ont i vardagen … ja det lätt att hålla sig för skratt då.
Huvudvärken blir värre också. Varje nysning gör så ont inne i skallen.
Jag sitter och håller emot huvudet.
Inte för att det hjälper, men reflexmässigt just för att det gör ont.

Pumpar i mig extra mycket c-vitaminer, äter apelsiner, pressar citron i hett vatten, tar brustabletter. Vilar.
Och så har mannen köpt hem glass. Jag älskar glass men äter inte det mkt nu för tiden, men nu! Glufs!!!
Jaa a! Jag äter och tycker lite synd om mig själv hahaha.
Det får jag jobba bort när jag är bättre 👍
Och jag LÄNGTAR att få träna igen!

Laddat i helgen med massor av positiv energi från familjen och underbara vänner!
Säger bara: håll i dig måndag! Då ska jag vara på plats om jag så ska krypa till träningen.

HEJHOPP ❤️

När landskapet bäddas in i vinterskrud, då är jag lycklig långt in i själen.
Vit och mjuk omfamnar snön allt i sin väg och framhäver hur vacker naturen är.
Detta vill jag dela med mig av!

Vet att många sjuka tyvärr inte kommer ut, en del blir dessutom sämre under vintern. Många av dem önskar inget högre än att komma ut i detta vackra!

Att titta på naturbilder är lugnande.
Ja jag älskar naturen!
Att vara ute. Se. Andas in. Memorera. Lukterna. Alla sinnen får sitt!
Årstiderna. Växlingar i väder och vind.

Varsågod. Nu får du njuta av lite vinterbilder ❄️

Visst är det magi!