Man är aldrig beredd.

Lille morfar i familjen har varit sjuk länge. Sista två åren har det tillkommit mycket sjukdomar och tråkigheter, och han har plötsligt blivit liten, gammal och grå.
Lille morfar. Som alltid varit proper och klätt sig snyggt, varit mån om utseendet. Alltid varit väldigt social.
Som levt för sitt livs stora intresse: fotbollen!
Under många år var det både hockey och fotboll på agendan. Han följde både lokala hemmamatcher och stora VM med samma entusiasm.
Fotade och gjorde reportage i ortstidningarna.
Det har varit hans absolut viktigaste och roligaste uppgift i livet! Det har gått före allt!
Ja t.o.m före barnbarnens barndop!
Fotbollen var nog det första intresset, och helt klart det sista.

Iom han tacklat av så den sista tiden har naturligtvis tanken funnits där, tanken att han kanske inte lever året ut.

Men när han plötsligt hamnade på sjukhuset, inte kontaktbar, då var det en chock!
En fruktansvärd chock!

Efter tre veckor och en dag somnade han in. Lugnt och stilla.
Vi visste det skulle hända. Men var vi beredda, rent känslomässigt? Förståndsmässigt?
Nej.
Nej inte på något plan! Inte på något sätt.

När det händer … då är det så … definitivt! Finns inte längre något hopp. Det är en sådan konstig känsla som infinner sig. Olika för olika personer förstås.

För mig blev det en enorm tomhet. Overkligt. Kunde inte ta in det. Ledsen. Men? Varför? Nej!
Allt snurrade runt i huvudet i en rasande fart. Kroppen stålsatte sig. Frös. Svettades. Magen värkte. Huvudet bultade. Kunde inte tänka klart.
Ville dit direkt!

Mötte upp de andra vid sjukhuset. De hade hans kläder med sig.
Väldigt skum känsla att bli insläppta via akuten på natten, tala om vad vi gjorde där … ta hissen upp, som oxå gällde att få godkänner såklart …

Jag var, på riktigt, rädd att börja skratta. Låter sinnessjukt! Men gränsen skratta – gråta är hårfin när alla känslor går bananas i kroppen. När allt vakande samtidigt tar ut sin rätt.

Personalen klädde på honom hans egna kläder. De hade satt fram två ljus och en bibel, lagt en duk på bordet.

Jag tog ett djupt andetag när vi skulle gå in till honom. Stålsatte mig.

Det såg ut som han sov. Fridfullt. Lugnt. Stilla. Andäktigt. Overkligt.
Så fin i sin favoritkavaj, favoritskjortan och sina fina favoritbyxor.

Jag kunde knappast andas så ledsen blev jag.
Klappade på honom, pannan, kinden, armen. Han var fortfarande varm.
Händerna var vita. Kalla. Låg över varandra på magen.
Det var som att titta på honom när han sov! Nästan väntade på att han skulle blinka till. Titta upp på oss. Säga det var kul vi hälsade på.
Beundrade och präntade in ansiktsdragen. Ville inte gå därifrån.
Fast jag tänkte att han lever vidare! Detta är bara själva skalet!
Under tiden blev hela han mer kall. Min lilla pappa. Lille morfar.
Pussade hans panna och sa jag älskar dig. Vi ses.
Alla var vi ledsna såklart.
Samtidigt tänker jag på hur jag ska säga detta till mina söner.

Jag saknar honom!
Vet inte hur många gånger jag tagit mobilen för att ringa honom!

Det hände den 27/3, så det är fortfarande nytt.
Jag har ännu inte fattat det.
Inte ens börjat sörja.
Men gråten byggs upp inuti mig. Saknaden. Känslan att vara … övergiven. Längtan efter honom.

Jag trodde jag var beredd.
Det var jag inte.

När människor jag älskar dör … då dör en bit av mig.
De människor som gett det där avtrycket hos mig.
De jag brytt mig om, älskat, det där extra. På ett djupare plan.

Min farmor dog 1988. Hon var min barndoms trygghet. Henne saknar jag fruktansvärt mycket!
En av mina allra bästa vänner dog i MS för några år sedan. Hon var alldeles för ung, mamma till två små barn. Jag saknar henne så!
Lille morfar. Min pappa. Jag kommer att sakna dig också, jättemycket!

Livet går vidare.
Men det blir sig aldrig likt.
Jag har så mycket frågor … men kommer inte få något svar.

Författare: Lisa Svensson

Jag lever med mannen i mitt liv, och vi har 2 fantastiska söner. Jag är en överlevare, en fighter. När det gäller familjen kommer Tigern i mig fram! Kämpar dagligen med min SLE, mer känd som Lupus, den har även satt sig neurologiskt = cnsLupus. Har även Sjögrens Syndrom och lite annat ”smått och gott”. Älskar människor! Vill rädda vår planet. Värdesätter vänskapen med fina vänner väldigt högt. Tycker INTE att blod är tjockare än vatten. Nu hittar du mig även på instagram under tigern_i_mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s